erini

Okej nu måste jag berätta min och fridas dag.
Vi möttes på järntorget och gick iväg mot järnvågen där bussarna går ifrån, plöttsligt ser vi våran buss gå som ska ta oss ut till torslanda där vi ska möta vår klass och gå 1 mil. det var den sista bussen som gick. vi står och svär för oss själva och sådant tills vi fattar att den bussen var åt fel håll, så vi kollar över till busshållplatsen mitt emot och ser våran ritkiga buss mot torsalnda stå där, vi ser vår klass går på bussen, vi kutar allt va vi kan de 100 meterna till bussen och när vi är 10 meter ifrån den går den.
jag och frida blir sjukt sura och ringer upp pappa och säger att han måste köra mig till torslanda, han kommer med sin bil som bara har två säten, 1 där pappa kör, och 1 brevid. jag och frida knör in oss i sätet brevid och åker utan säkerhetsbälte i full fart för att hinna ikapp bussen. plöttsligt försvinner den utom synhåll emn vi ger inte upp för det, eftersom pappa inte har någon aning om vart vi ska och inte vi heller så bara fortsätter vi någonstans.
Vi ser plöttsligt en buss som kan vara våran och när den stannar kör pappa in breve den och jag och frida kastar oss på den bussen, det visar sig vara fel buss men den tar oss iaf till den hållplatsen vi ska av på.
vi går av och det visar sig att bvår klass redan påbörjat sin mil och gått för 1 halvtimma sedan.
vi tänker:
- när vi ändå kommit såhär långt ger vi itne upp
så vi ringer upp vår lärare och frågar hur dom gått.
I början funkar det ganska bra och vi började ta in på dem.
men efter vui gått i skogen i 1 timma kommer vi ut på ett villa område där vi frågar en tant om hon sätt en klass.
- nej jag har varken sätt katt eller hund, får vi som svar.
- nej, nej jag menar klass, upprepade frida.
- ja det e ju klart jag fattar det *skratt* svarar hon
- okej,. men har du sett någon klass?
- nej, åh det är så tråkigt när sådant händer, svarade hon
- va? sa frida då
- var den stor? sa hon
- ja eller helt normal, svarade frida
- så det va ingen ungkatt då, då klarar den sig säkert,
   ni får leta lite till, har ni letat länge efter katten eller? sa hon sen.
- nej en K L A S S sa frida sen.
- jaha jaha nej en klass har jag inte sett, sa hon och gick iväg sen
konstiga männsikor man får möta haha.
men vi försöker gå efter våran "mag känsla" och drar rätt in i skogen.
det blåser och är säkert några minusgrader å vi har verkligen inga bra kläder på oss.
där klättrar vi över berg och går i sank marker i 3 timmar innan vi kommer ut på en lands väg mitt i ingenstans.
det är skog på sidorna och bara en ödslig väg.
plöttsligt ser vi en busskur, det visar sig att bussarna går med 1 och ½ timmas mellan rum och de är små bilar med 3 säten att åka i.
Så vi fortsätter gå, och gå.
vi är där i 1 timma och har ingen aning om vart vi är. fridas fingrar svullnar upp och blir jätte tjocka och jag börjar få illusioner.
vi försöker äta, men det är alldeles för kallt och det blåser så sjukt.
så tillsist börjar vi gå längs alla konstiga busskurer.
helt vilse.
men plöttsligt kommer vår dröm.
en buss kommer, som tar oss till rätt hållplats.
vi sjunker ner och bara njuter.
och har ingen aning om vart vi är någonstans.
När vi väl har satt oss på bussen som ska ta oss hem ser vi vår klass gå på samma buss och de har avslutat sin mil som de har gått.
en ganska annorlunda upplevelse haha.


detta var när vi satt på landsvägen, fast vi visste inte att vi hade en lååååång väg att gå framför oss haha.

xoxoklara&frida