erini

att vara sjuk är hemskt,
hemskast är det att se longboarden ligga där och kolla ut genom fönstret och se solen och den blå himlen.
man behöver itne ens öppna fönstret för att känna värmen som är där utanför.
fast jag har öppnat fönstret, och sitter med dinglande ben och kollar ut över göteborg.
man kan se hela centrum, hamnen, linne, järntorget och brunnsparken samt skansenkronan från mitt fönster.
man kan se upp mot majorna och om man sänker blicken så kan man se min gård , gräset som är sådär ljusgrönt och håller på att få sin sommarfärg.
jag kan se bladen på träden som slår ut vilken sekund som helst.
jag kan se stena line båten som just nu kommer inkörandes i hamnen, och lång uppe på himlen flyger ett flygplan med en massa förväntansfulla turister påväg till fjärran land, allt är lyckligt i göteborg.

nej föressten, det kan inte vara ett flygplan jag ser, inga flygplan är på himlen.
vulkanutbrottet har tvingat ner alla flygplan och flygplatserna är fyllda med bittra och arga, samt ledsna männsikor, lika ledsna som mig, och bladen kan inte slå ut för det är för kallt, och jag ser ett moln där borta, ett stort moln som snart kommer täcka göteborg i skugga, som kommer tvinga ner alla grässtrån i marken igen, göteborg kommer hamna i mörker och en kylig vind träffar mig, allt som nyss vart så lyckligt är nu mörkt och hopplöst.

men såfort jag blir frisk igen, såfort jag blir glad och får tillbaks min energi så kommer solen att titta fram och göteborg blir återigen sådär lyckligt.

iallfall i mina ögon